HEJDÅ ÄLSKADE LILLA MAMMA.
Idag, imorse, precis när snön började falla, den tionde december 2008 gick min mamma Helené Almgren bort.
Mitt huvud är tjockt. Jag kan inte tänka ...ännu mindre skriva. Vad skriver man?
Min mamma fick för ca två månader sedan veta att hon hade en lungcancertumör, stor som en knytnäve. Det fanns även metastaser i binjurarna och levern. Det blev en chock för oss alla, mest för mig och mina bröder Jimmy och Robert. Mamma har alltid varit sjuk, så långt vi kan minnas. Därför blev själva cancerbeskedet inte så chockartat som det egentligen borde blivit..."jaa hon har ju allt annat så varför inte cancer också" tänkte man bara. Vi grät en lång stund tillsammans, jag och mamma. Efter den dagen har jag försökt fortsätta som vanligt, jag har hälsat på henne så sott som dagligen, både på sjukhuset och hemma. Under hela mitt liv har vi aldrig setts så ofta. Hon hann få en omgång cytostatika plus en påse blod, och blev då först totalt omvanlad. Det var precis som att hon blev frisk som en nötkärna, och dagarna efter det var vår mamma från barndomen verkligen tillbaka. Hon städade, lagade mat, pysslade och styrde, som att hon aldrig varit sjuk i hela sitt liv.
Helt otroligt ....lyckan var dock kort. Straxt därefter fick hon riktig cellgiftskänning, spydde, mådde riktigt illa, hade ont överallt och sen dess har hon inte varit hemma mer än ett par dagar och blev snart förflyttad från lungmedicin till LAH, det jag och mina bröder kallar "dödsavdelningen". Jag tror inte att någon fattade alls vad som höll på att hända. Visst, hon hade cancer, men aldrig trodde vi ju att det skulle gå så här fort. När hon låg på LAH ändrade dom hennes medicinering totalt, det var upppassning, relaxbad, eget stort fint rum och en fin säng. Hon pratade om hur bra hon trivdes varenda gång vi hälsade på. Hur fina och snälla människorna som jobbade där var. Visst, hon hade fortfarande ont, men med en betydlig skillnad mot dom andra avdelningarna hon legat på. Det jag kan säga om den sista tiden var att hon mest var trött hela tiden.
Så, imorse klockan nio ringde dom till mig. Läkaren på LAH. Hon talade lugnt om att mamma blivit sämre, att hon fått en infektion i kroppen som antibiotikan inte klarade av att ta hand om. Hennes immunförsvar var ju redan sedan tidigare kraschat. Hon talade om att mamma troligtvis inte skulle klara av infektionen. Läkaren tyckte att vi skulle komma upp under dagen, så vi la på och jag ringde upp Jimmy direkt, och bad honom ta ledigt från skolan vid tolv så skulle vi åka upp tillsammans. Hann inte ens lägga på innan läkaren ringde upp igen och talade om att vi nog inte skulle vänta till klockan tolv, utan komma upp direkt. Jag ringde Jimmy direkt, bad honom gå ner så jag kunde hämta upp honom ...lämnade Bella hos Andrina, och körde så däcken glödde till Jimmy, och sen till sjukhuset. Vi jäktar in, och läkaren möter upp oss i korridoren, tar med oss in på ett rum ....förklarar kort om dygnet som varit, och avslutar med :"jag är ledsen att vi inte kunde förutse det lite tidigare, tyvärr så har eran mamma redan lämnat oss"
Femton minuter sena var vi. Hade vi åkt när hon ringde första gången så hade vi hunnit säga farväl. Men hon sov ....hon sov så fridfullt, och kände ingenting alls. Hon hade inte kunnat prata, och hon hade inte kunnat höra oss. Jag kan på ett sett tycka att det var skönt att vi inte var där innan det hände. Jag har aldrig sett en människa dö. Jag vet inte om jag hade velat hålla henne i handen och känna hur livet rann ur henne. Jag hade inte klarat av det.
Vi fick straxt därefter gå in till henne. Maria, en av hennes närmsta vänner, fanns redan där eftersom jag hade ringt henne också och bett henne komma. Hon såg mamma först. Sen gick Jimmy in, och sist jag. Jag ville inte titta ...var rädd för hur hon skulle se ut. När tårarna hade slutat rinna och jag släppte Marias famn så gick jag fram till mamma. Hon sov. Hon sov verkligen. Låg där, med en filt över sig, så fridfullt. Såg exakt ut som hon gör när hon sover, med sin bekymmersrynka mellan ögonbrynen, och munnen lite svagt öppen. Jag la min hand på hennes axel. Hon var fortfarande varm.. det kändes fel, så jag rykte bort handen och la inte dit den igen alls. Även om hon var mjuk och varm så kändes hon stel, inte alls som min mjuka lite smårunda mamma. Timmarna som följde satt vi allihopa i rummet hela tiden. Jag & Jimmy ...Maria ...Kicki, hennes vän. Läkare och präster kom in också däremellan. Vi satt där ....Jimmy satt hos henne mest hela tiden ...höll hennes hand, pillade med hennes hår. Starkt gjort av en 17åring. Jag skulle inte ha klarat det ...det gjorde jag inte. Vid fyratiden lämnade vi mamma för idag ...imorgon ska vi alla fyra syskon återförenas med våran mamma en sista gång. jag vet inte hur många år sedan det var vi satt i samma rum allihopa ...säkert tio år sedan. Det kommer kännas märkligt.
Min mamma var en såndär kvinna som man antingen älskade eller hatade. Hennes familj älskar henne ...likaså hennes vänner och bloggvänner. Myndigheterna avskydde henne, kanske för att hon kunde socialtjänstlagen bättre än chefen för socialkontoret. Kanske för att hon alltid kämpade för det som var rätt, oavsett vad. Hon var en mycket speciell kvinna på många vis. Vi känner alla henne olika, alla har vi en varsin liten bit av hennes personlighet med oss, och alla kommer vi sakna henne på ett sett eller annat. Även om hon har olika roller i allas liv, för oss är hon vår mamma, för er kanske en främling, en vän, en bloggmamma, eller en syster.... oavsett vad så kommer hon alltid leva kvar i våra liv som den underbara människa som hon, bortom allt, ändå faktiskt var. Hon kommer alltid vara Helenè Almgren, kvinnan som inte ens fick uppleva sin femtioårsdag. Nu får hon äntligen vila. Hon kan glömma allt vad myndigheter, oro och stress betyder. Jag vet inte vart du är just nu lilla mamma, men jag vet att du har det bra där du är, och att du kommer vaka över oss på ditt egna lilla finurliga vis, du hittar alltid ett sätt.
Trots våra gräl, våra perioder av hat, av tårar och av svek ...allt är glömt nu lilla mamma ...trots allt så älskar jag dig så otroligt mycket och jag skulle göra vadsomhelst för att få allt ont mellan oss ogjort. Men jag vet att du håller med mig ...vi struntar i allt gammalt och minns dom ljusa stunderna. Oroa dig inte, allt kommer lösa sig.. Jag tar hand om Jimmy, jag kommer hålla ihop familjen och varje gång du kommer ner och hälsar på oss så vet jag att du kommer le och säga :Där ser ni, ni kan ju, vad var det jag sa". Jag vet att du är stolt över oss ...och vi är stolta över dig med, som klarade av att leva så här pass länge med skitcancern. Jag kommer sakna dig så mycket mamma ....vi glömmer dig aldrig, du finns med oss överallt, och för en gångs skull, tänk inte på alla andra ....vila i frid ♥
Det var tungt att läsa detta men jag tog mig från början till slut. Det var ett privilegium att ha fått ta del av hennes ord och tankar på bloggen och bland kommentarsfält överallt, och ytterligare ett att nu fått ta del av dina.
Jag och min sambo nef sänder er alla våra varmaste tankar denna dag.
Lev väl.
Jag har inte haft förmånen att följa din blogg så länge, men jag har underhållits och förundrats av det jag läst sedan i somras.
Vila i ro Helene!
Varma tankar till familjen och nära vänner.
Tack! För att du delar med dig lite av din mamma till bloggvärlden! Hon kommer aldrig att bli glömd! Kärlek till er alla fyra! ♥♥♥
En av de där bloggarna som din mamma en gång i tiden hjälpte..
Ta hand om er nu.. låt sorgen ta över ibland..
Ni ska bara vara nu.. kramas.. gråt..
Kram Pys
Nu saknas ord. Så hårt. Jag uppskattade henne oerhört mycket från min blogghorisont.
Tag hand om er...
alskade cissi! var staerk o forlat att jag inte finns dar nar du mest behover mig!
jag ska gora mitt basta som van anda!
ta hand om er!
Tack för all fina kommentarer. Nu är vi snart påväg till sjukhuset igen ...tungt.
Vila i frid Helen! Och vet att du var älskad.
Lev väl Cissi. This too shall pass. But never be forgotten. Försök att njuta av den stundande julen och se nyåret som en början på en ny period i livet.
Min mormor gick bort på ungefär samma sätt för ett år sedan, så mina tankar är hos er. Helene var verkligen alltid så varm och hjälpsam, även om jag aldrig fick träffa henne i verkligheten. Hon satte stort spår hos många bloggare, den saken är klar.
Många kramar till er alla.
Tack för att du delar med dig av detta. Jag läste din mammas blogg och under en period hade vi även kontakt privat, och hon var ett stöd för mig i en jobbig period. Varma kramar.
Jag kände inte din mamma alls, har läst ett inlägg i hennes blogg - ändå känner jag igen henne i det du skriver här. Jag tror att det säger en hel del om bådas era förmågor att uttrycka er i skrift, även när det handlar om svåra saker. Hon gjorde intryck, och det gör du också.
Det hisnar i mig av att läsa, och lite lite få ta del av dina känslor och er relation. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns och vad du och din familj går genom just nu, så därför säger jag bara tack för dina ord och önskar er ljus och kraft att hålla ihop och ta hand om varann.
Det där var tungt att läsa. (tårarana rinner som det inte finns något stopp)
Jag kände inte din mamma, varken på bloggen eller IRL. Men jag läser vissa bloggare som kände henne väl. Och den bild jag fått av henne var som en stor strålande ljuspunkt. Skulle aldrig ens gissa hon var sjuk, eller varit.
SKickar alla styrkekramar jag har till dig och resterande familj! Kan inte ens tänka mig hur mitt liv skulle vara utan mamma, och sådant här får en att bli rädd. Det blir så verkligt.. hur kort livet är.. Det känns inte rättvist att hon ska behöva lämna livet här. Men min personlig tro är att hon uträttat så mycket i det här livet, att hon var klar. De goda somnar in tidigt! Tidigare än vad vi vill..
kramar om
Det är med djup bestörtning jag läser om din mamma.
Jag fick informatinen via Mary mina moderata karameller.
Jag träffade bara Helene/alias alter ego i bloggosfären som hastigast och hon hjälpte mig att komma igång. Så det är jag tacksam för.
Hoppas du har det bra och att du är rädd om dig och att resten av Helenes familj mår så bra ni bara kan.
Beklagar din sorg, din mor verkar på alla sätt ha varit en fantastisk människa!
Ta hand om dig och familjen!
Åh vad ni är lika ser jag på er förmåga att uttrycka er nästan på pricken likadant i skrift.Det är en fin gåva som Helene lämnar efter sig.Jag vet oxå hur glad hon har varit för er kontakt och barnbarnet.Din mamma var den första bloggvän jag träffade, på en improviserad midsommarhelgskryssning till Helsingfors, en helgalen grej som jag kommer att minnas hela mitt liv.Och utan Helenes kunskaper i bloggeri, datorkunskaper och ja hela biddevitten, hon var en oerhört kunnig människa på många områden så har hon hjälpt mig som lever lite begränsat att kunna umgås socialt med folk på nätet.Jag kommer att sakna hennes bloggar som jag började läsa på "Norrköpingsdialekt" efter att ha träffat henne irl.Hör hennes röst fortfarande.....
Många varma omfamningar till er alla nu, Jimmy ska jag absolut lyssna på i Schlagern, tänk vad vi alla blev impade av hans förmåga när Helene la ut en filmsnutt från nå´t skoljippo tror jag det var, hon var mäkta stolt.
Hon var en klippa!
Nu tappar jag orden, ta väl hand om er, som sagt,
/Bettan
Jag har lite svårt att läsa din text på grund av den känsla den väcker. Men kommer läsa hela snart. Vi kände inte varandra, men jag läste hennes blogg med stort nöje..
Tack för att du delar med dig.
Jag fick reda på det igår och tappade lusten för att skriva nåt mer på min sida utan lät den vila....
Helene (alter ego) var en klok människa som jag alltd kunde fråga om hon visste hur man löste praktiska saker eller info om regler och hon visste alltid..
Jag skänker mina tankar och kramar till er syskon i er sorg...
Jag hoppas att ni låter Helenes sidor vara kvar. Hennes kunskap och vad hon skrivit kommer många att kunna googla och få hjälp av i framtiden, för många år frammåt. Allid retar det någon=socialtjänsten och det skulle nog Helene ha gillat..
kram anki/barbakvinna
Jag beklagar sorgen. Jag kan förstå hur svårt det måste vara för er alla.
Jag har precis fått veta vad som har hänt. Fortfarande kan jag inte tro det.
Jag kände henne när jag var 17 år, vi brukade gå ut och dansa, vi var ett gäng tjejer. Hon hade precis flyttat till Norrköping och det var så jag lärde känna henne. Men sedan flyttade jag till Stockholm, kontakten bröts. Mötte henne på nätet för några år sedan och jag brukade läsa hennes blog. Mycket av det jag kan nu var tack vare hennes lärorika blogg och skarpa tangentbord.
En stor bloggerska har lämnat bloggvärlden.
Vila i Frid, Helene.
Margareth Osju
Beklagar er sorg! Tack för att du delar med dig!
Detta var ledsamt att läsa, jag hoppas du kan finna lycka snart igen. Man måste få sörja, men livet går vidare!
Hej!
Jag vill verkligen beklaga din mammas bortgång. Jag är glad över att jag hittade din blogg. Jag visste faktiskt inte att du också skriver.
Det var ett privilegium att få lära känna din mycket speciella mamma. Hon har varit ett stort stöd för mig och jag är ledsen att jag inte hann vara ett större stöd för henne innan och när hon blev sjuk i cancern.
Du skriver väldigt fint och jag är tacksam över att få veta hur det var den sista dagen. Tack för att du delar med dig. Om det är något jag kan hjälpa till med så skulle jag bli glad!
Innerligaste kramar
Ludmilla
Jag beklagar verkligen sorgen.
Din mamma och jag hade ibland mailkontakt. Hon var ett stort stöd för mig när jag fick problem med kyrkan. Hon skrev i sin blogg när jag inte kunde lägga ut vad som hände på min. Och hon gav tips och råd om hur man tog sig fram i cybervärlden.
Vi är många som delar din och dina syskons sorg!
Det är svårt att föreställa sig det hemska innan det sker. Jag förlorade själv pappa i slutet av mars http://fridholm.net/2008/04/03/pausfagel-nasta-program-pa-vag/ och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen med min sorg. Fortfarande vaknar jag upp då och då och tror mig ha hört hans röst.
Låt nu allt ta den tid det tar, för det blir tufft nog utan att man försöker pressa sig förbi sorgen.
Jag tänker på er.
Tack för att du delar med dig! Jag gjorde ibland mina små besök hos din mamma.
Mina tankar är hos er just nu!
Kram Gunilla
Jag saknar ord. Jag kan bara säga att jag beklagar sorgen. Sköt om er.
Helene var en underbar bloggvän och hon kommer alltid finnas med mig! Tack för att du delar med dig fastän det är svårt.
Många varma kramar till dig, din familj och dina syskon
Jag skrev om detta i min blogg, jag hoppas det var okej.
Beklagar sorgen vilket otroligt starkt inlägg tårarna rann när jag läste. kram
Kära Du okända dotter till en fantastisk mamma! Inget jag skriverkan lindra din sorg men jag vill ändå tacka dig för ditt fantastiska inlägg. Jag hamnade på din blogg av en slump (livet är fullt av såna)och kanske var det meningen att JAG skulöle få mig en tankeställare... Sänder dig och dina närmaste varma tankar. kram
Jag var en av dem som läste din mamma med behållning. Det gladde mig att hon kämpade för människor som inte alltid kunde göra det själva. Kram.
Så oändligt sorgligt.
Tack för att berättade.
Varma kramar
Jag vet att det inte är någon vidare tröst, men din mamma var en hjälte. Hon kommer alltid att bli ihågkommen. Hela bloggosfären sörjer, även om vår smärta inte kan mäta sig med er.
Något som kanske låter väldigt konstigt till en början, men som faktiskt är bra är att man vänjer sig. Det kommer aldrig att gå över. Men man vänjer sig. Lite i taget, dag för dag. Faktiskt!
Och det där att du inte hann fram i tid... Ta det inte så hårt. Det är inte alltid så mycket bättre att vara där. Drar det ut på tiden, vilket man aldrig vet, då blir det fullständigt outhärdligt. Mig fick syrrorna droga ner i en fåtölj.
Vi tänker på er i dag.
Jag är så ledsen för er skull. Tack för att du delar med dig av er mammas sista stund i livet. Har aldrig pratat med er mamma men läst mycket gott om henne hos Tonårsmorsa och Ludmilla. Sorgen efter en älskad förälder är så tung.Tänker speciellt på din bror Jimmy som är så ung. Skönt att han har en så fin storasyster. Hoppas att jag inte blev för personlig eftersom vi inte alls känner varandra. Önskar er syskon allt gott.
Jag beklagar verkligen förlusten! Jag kände inte din mamma mer än genom hennes blogg som jag läste.
Min egen mamma gick också bort i cancer för...13 år sedan är det väl nu. Hon hade en malign hjärntumör och fick 6 månader från beskedet. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Liv och död är sådant som är oerhört svårt att förstå oavsett hur mycket tid man har på sig att förbereda sig för det som komma skall.
Sörj så gott det går och försök acceptera att det är viktigt och inget som ska förträngas eller kontrolleras.
Sköt om er nu!
Jag har aldrig varit in till dig tidigare. Jag har heller inte läst något av det din mamma skrivit. Men...jag har känt sorg...jag har känt smärta...jag har känt rädsla när min mamma gick bort ifrån mig.
Jag skänker dig all styrka jag kan.
Kram Bea
Du skriver så fint...
Vill tacka dig för att du delar med dig av vad som hänt. Hon var verkligen speciell din mamma... och jag hatar att behöva skriva "var", för det känns så FEL! Jag kan inte förstå att hon är borta...
En låååååååååååång värmande kram till dig!
Med en konstig känsla i halsen, ögonen som blir suddiga och en tomhet som kom från ingenstans, läste jag alla dina rader. Jag brukar aldrig läsa andras bloggar, men jag läste din. Du fick mig att verkligen känna dina ord. Jag kan verkligen inte få dig eller din familj att må bättre genom att säga eller göra något... men du ska veta att även om jag aldrig sett dig tidigare så finns en person här som du kan vända dig till.
Jag beklagar verkligen allt ni behövt gå igenom och jag kan inte tänka mig hur det känns. Jag kan bara känna dina ord, orden som orsakat allt inom mig just nu.
Må din mor vila i fred.
Monserrat
Jag vill tacka alla för omtankarna ni sänder. Det värmer att läsa hur mångas liv mamma berört.
Cissi kommer att posta mer information om cermonin och vilken begravningsbyrå ni kan kontakta för mer information.´
/Äldsta dottern
Så fint du skriver om din mamma och ett så stort avtryck hon har gjort i denna bloggvärld.
Varma kramar och många goda tankar till er i familjen.
Har aldrigt riktigt förstått hur älskad min mamma är i blogg världen men nu förstår jag.
Hennes största önskan innan hon gick bort var att få se mig i melodifestivalen,hon ser fast uppe i himmelen och jag hoppas att ni stöttar mig och min grupp (Next3) som kommer att delta i sista deltävlingen i malmö den 28/2 jag tänker göra min mamma stolt! Vila i frid min älskade mamma /Jimmy(Yngsta sonen)
Jag beklagar sorgen och skänker tröstkramar åt din familj.
Du skriver så otroligt vackert om din mamma.
Din mamma var en alldeles speciell person, jag träffade henne aldrig IRL, däremot har jag följt henne på bloggen sedan länge.
En varm kram till er alla.
Jag ska titta Jimmy och jag ska rösta självklart :)
Kramar till er alla och jag hoppas att ni får all stöttning ni behöver.
Åh vännen, av en slump tittar jag in och förstår att det inte var nåt bra. Med tårar i ögonen minns jag "Egos" kloka ord. Ta hand om er, krama varandra och ja, det finns många av oss som ställer upp på minsta vink - kom ihåg det ! Stora varma kramar !
genom en väninna på wp fick jag en liten glimt av din mammas liv- och kamp...
Tycker ibland att livet är orättvist. Kanske att man skulle vara lite mer rädd om tiden, vännerna och sina närmaste.
Din mamma var i särklass en intelligent tjej. Och jag tackar ödmjukt för alla fina ord o meningar som hon byggt i sin blogg. Du kan vara stolt över att ha en mammma som du kan komma ihåg gjorde så mkt väsen som möjligt kring sin egen bortgång...
Nu sörjer vi med dig/er...min familj och jag....
genom en väninna på wp fick jag en liten glimt av din mammas liv- och kamp...
Tycker ibland att livet är orättvist. Kanske att man skulle vara lite mer rädd om tiden, vännerna och sina närmaste.
tack för att jag fick ge utlopp för mina tårar. det var sorgligt att läsa men livsviktigt för dig. och för övriga vänner som älskade din mamma.....kramen till dig
Din mamma var i särklass en intelligent tjej. Och jag tackar ödmjukt för alla fina ord o meningar som hon byggt i sin blogg. Du kan vara stolt över att ha en mammma som du kan komma ihåg gjorde så mkt väsen som möjligt kring sin egen bortgång...
Nu sörjer vi med dig/er...min familj och jag....
Jag är så himla ledsen gumman.. massor kramar
Hemskt, men samtidigt skönt att lidandet är över. Jag förlorade min egen mamma när jag var 20 år. Hon var nyss fyllda 43 då. Jag känner igen känslorna och tankarna i ditt inlägg. Likaså osäkerheten inför döden. Jag var med när mamma somnade in, det var inte det minsta dramatiskt eller konstigt att hålla henne i handen. Däremot blev det ett tungt minne att bära med sig senare, så ångra inte de 15 minuterna. Nu väntar ett tungt år, där det bästa ni har är varandra och omvärldens stöd. Ta hand om er alla och lita på mig när jag skriver att sorgen kommer att förvandlas till varma minnen till slut!
Jag läser detta inlägg med tårar för sorg har även jag sen ett år tillbaka. Jag önskar dig och dina syskon allt väl. Din mamma har det bra nu och en underbar uppgift att skydda och leda er även från himlen.
Kramar och släpp ut all sorg.
Kramar från mig
Tack för en fantastisk text. Slutet tog tag så mycket. Ja, ni kommer att klara det. Ni hade en fantastisk mor och din beskrivning känns på pricken vad min upplevelse av henne var, den korta stund vi möttes.
hej cissi!
Jag sitter här med tårar som rinner ner över mina kinder. Jag bodde ju granne med din mamma och vi tappade kontakten ett tag, men tänkte mycket på er och din lille bäbis. Som också börjar bli stor.
Jag försökte ringa dej men ja prövar om ett tag igen. Ville bara beklaga vad som hänt. Ja din mamma va speciell, och de va de ja tyckte om henne.
Jag hoppas du orkar höra ev dej till mej nån dag.
Jag finns här om du bara vill ha hjälp med nåt eller bara prata. Hälsa Jimmy också. Och att han också kan ringa om han vill.
Du är stark gumman. Och det gör så ont i mej det som hänt.
Sköt om er nu och jag vet att din mamma vakar över er, för hon skulle aldrig lämna er förrän hon vet att allt är bra med er. Hon va så. Och hon älskade er över allt annat.
Ring om du orkar nån dag.
Kramar från Maggan som bodde under din mamma.
Inte utan att man blir tagen av stunden. Det bränner ända in i hjärtat på mig. Även jag har fått äran att ha kontakt med din mamma, som visade sig vara oerhört hjälpsam.
Skänker varma kramar till dig och din familj
Kramar från Laijnen
Jag mötte din mor under hennes tid på sjukhuset och min bild av henne var en riktigt tuff - i positiv mening - kvinna med bägge fötterna på jorden. Jag beklagar verkligen sorgen och ger er många styrkakramar trots att ni inte alls vet vem jag är.
Sänder en varm kram,har själv mist en älskad mamma snart fyra år sedan,gör ont i hela kroppen när man tänker på det.Men någonstans är man tillsammans ändå,arvet lever liksom vidare.Sökte på nätet om sorg så kom jag fram till din blogg,vill du höra av dig så gör det.Kan vara skönt att byta tankar,få prata av sig lite.Kram Liza.p.s har läst boken döden är livsviktig av elisabeth kubler-ross,kan rekommendera dig att läsa den.d.s
Jag har gråtit med dig när jag läste detta ikväll... Varma kramar. /Misa
Verkligen fint skrivit... det är bra för bearbetningen att ventilera och att minnas... jag finner inte ord för vilken sorg ni bär på.. men jag kommer att tänka på din text länge länge.. Sköt om dig.. kram
Jag bläddrar i 'nätvärlden' och faller in i denna mycket nära och angelägna text. Jag tänker på andra förhållanden i livet, när denna närhet möter mig. Göteborg är min uppväxtstad, men bara levande i minnen. Men, från komponerandet av lite fakta om mig själv til min adress här hos Windows live, till drakungens tankar, var vägen inte lång.
Jag har alltså inte någon personlig bindning till den bortgångna Mamman-Kvinnan-vännen, som dotter 'Drakunge' skriver om. Men läser i alla fall igenom denna viktiga text. Inne i allt finns det en kärna. Bortom det synliga, genom horisonten, finns det något att förstå med ett inre membran. Det finns i denna text. Själv tror jag att det handlar om kärlek. Att just där i dödens förtvivlade ögonblick, där också stillheten och ron kan finna rum, möts något vi inte kan förklara. Där, mitt i det outhärdliga, sätter en människa ord på sammanhang och förhållanden som ju egentligen är obeskrivliga. Ja, nu har jag lärt mig lite mer om vad livet handlar om. Och det angår ju oss alla.
Tack.
Usch,det där var jobbigt att läsa. Jag har förlorat min bästa vän,men det kanske inte kan mäta sig mot att förlora sin mamma. Lider verkligen med dig och ni finns i mina tankar. Må hon vila i frid!
Mycket fint skrivet...
Har förstått att din mamma betytt mycket för många människor. Både privat och i bloggvärlden.
Och du har säkert fått ärva många fina egenskaper ifrån henne!
Fortsätt kämpa, även om det känns tungt och hopplöst ibland!
Kram!!
