Ah, förlåt att jag inte skrivit på länge, fullt upp med allt kan man säga. Och nu är det jul. Lovar att få iväg ett inlägg med massa bilder av allt som hänt imorgoneftermiddag, promise!

Tills dess, vi mår okej, jag och Bellis. Är glad. Känner mig lycklig, ledsen och arg, men jag är glad. Jag ser fram emot julafton för första gången på riktigt länge. Bellas första jul. Dock, första julen "utan" mamma. Men hon har det bra, och äter säkert sin förbaskade rökta fårfiol, som var det viktigaste för henne på jul, i himlen :) Jag drömde om mamma i natt. Var en sjuk dröm.. tar det imorgon. Ha det gott mina vänner.

Love

Jaa, igår var det avslutning på Timjan. En mammagrupp jag gått i det senaste året. Vi är sex tjejer med bebisar i ungefär samma ålder. Det var lite sorgligt, men vi lagade tacos, och tillefterrätt blev det dajmtårta. Gott.

Kommer sakna tiden med er, alla skratt, tårar och gemenskapen. Men vi ses igen!

                                    




- Look at me
You may think you see
Who I really am
But you'll never know me
Everyday, it's as if I play a part

Now I see, if I wear a mask
I can fool the world
But I cannot fool my heart

Who is that girl I see,
Staring straight back at me?
When will my reflection show
Who I am inside?

I am now
In a world where I have to hide my heart,
And what I believe in
But somehow, I will show the world,
What's inside my heart,
And be loved for who I am

Who is that girl I see,
Staring straight back at me?
Why is my reflection someone I dont know?
Must I pretend that I'm
Someone else for all time?
When will my reflection show who I am inside?

There's a heart that must be free to fly,
That burns with the need to know the reason why

Why must we all conceal,
What we think, how we feel?
Must there be a secret me I'm forced to hide?
I won't pretend that I'm someone else for all time
When will my reflection show
Who I am inside?

When will my reflection show
Who I am inside?

Jag vet inte vem du är, men jävligt vist sagt.

"The secret of health for both mind and body is not to mourn for the past,
not to worry about the future, or not to anticipate troubles,
but to live the present moment wisely and earnestly. "

Känns bättre idag. Eller, jag har accepterat att sanningen ser ut så här, och jag har valt en väg att gå. Ska ta itu med allt praktiskt ang mamma, sen ska jag börja på min planering, lagom till nyår.

Tack för samtalet igår J. Jag förstår dig också, jag gör det. Det bara smärtar så oerhört, men jag överlever. Du är en underbar människa och allt kommer bli så bra. Vi hör ju ihop, om inte som två älskande, två vänner eller ens något mindre, så har vi vårt tillsammans, och det är det finaste som finns.


Varit på avslutning på Timjan idag ...skriver ett speciellt inlägg om det imorgon ..
Sen gick vi till Fonus. Gjorde klart det sista, med begravning och så ...känns skönt. Det blir en fin, ljus och enkel begravning, allt enligt mammas sista vilja. Annonsen finns med i NT på lördag. För er som inte bor i Norrköping så tror jag att den finns att köpa på större tidningsaffärer ..dont know.

Skulle egentligen plockat mer i lägenheten idag , men jag sviker syskonen ...behöver en paus. Har besök av en vän, vi ska ta och käka, spela lite spel, skratta, gråta, och kanske ta ett glas vitt. Det unnar jag mig, även om jag har tusenmiljoner saker att göra.

Jag lever för nuet ...tar minuten som den kommer, och så tänker jag fortsätta, men dock med mina mål såklart.

Nu ska jag steka lövbiffar. Smarrigt.

Idag känns det som tamigfan allt går åt skogen ...

Börjar med att stressa till försörjningsstöd för ett möte med min Goda man. Fuck him säger jag bara. Gubbstrutt. Ful är du också. Långt ifrån den hjälp jag behöver ...men jag har inte den energin som min mamma hade till att kämpa och bråka för att få det som man vill ha, så jag får väl hålla andan och stå ut. Orkar inte kämpa längre....

Efter mötet åker jag hem till mammas lägenhet en stund ...snigeltakt hela dagen, ingen motivation till något alls, så jag fick bara lite sängkläder och gardiner rensade. Packar ihop oss för att åka till pilen (spel-behandlingen), men halvvägs till farmor Anna-Lena som skulle passa Bella så ringer A på pilen och säger att jag hade tid där klockan 13 och inte klockan 14, alltså var jag 30 minuter sen och det gick minsann inte för sig, så jag fick en ny tid som jag glömde bort direkt ...skit samma faktiskt.. Två sekunder efter det ringer Johan och säger att han inte kan komma till BVC eftersom att han är sjuk fortfarande och vi hade planerat att göra lite saker efter det ...bröt ihop totalt, det var liksom där min gräns gick ...åkte iallfall upp till farmorn och fikade ..pratade en del ...känns så meningslöst ..allt.

Efter det åkte jag till BVC i ilfart ...Bella växer och så som hon ska, allt såg fint ut. Min lilla tjej ....

Åkte till mammas lägenhet igen ...vi åt tacos, spelade lite spel ... sen åkte jag hem och la Bella och nu har jag tagit en mugg te och sitter här. Jag bara gråter ...fick ett par sms som jag inte ville få, och allt har bara runnit över alltså .det är för jävla mycket skit på en gång, jag orkar inte mer nu.... Inget känns som att det har någon mening ..fattar inte ens varför jag skriver här, jag vill bara hoppa från taket alltså ...vore så skönt att få vila ut ordentligt... jag har sovit typ 10 timmar sen i onsdags, med mardrömmar varenda gång jag stänger ögonen ...jag vill bara få vila, vakna och känna mig frisk, och att alla problem är borta och allt är frid och fröjd.. Det är för mycket för mig ...jag orkar inte, jag måste få komma bort, men jag är fast här och hur jag än vrider och vänder på det så måste jag ändå ge 110% för att det ska bli bra igen, men jag har inte ens 5% kvar nu alltså, det är för mycket. Jag vill bara kunna lägga mig ner och gråta, titta upp igen och vara fem år, och börja om livet, fast med mina erfarenheter i tanken och göra så allt blir bra. Så skönt det vore.

Jag måste få luft. En promenad gör nog susen, men kallt som fan är det. Och Bella sover ...får ta en promenad på balkongen istället .. hoppas ni haft en bättre dag än vad jag har haft.

Läser i Jennis blogg ...

Nu sitter jag här igen och kan inte sova. Har just haft ett längre samtal med Fatou och jag vill återigen säga tack till henne och alla andra, speciellt Fatou, Kicki & Maria som var mammas närmaste och jag vet att dom ställer upp till 110% och det känns underbart. Har pratat med Johan en stund också ...skönt att prata skit och inte bara om mamma också, måste tänka på lite annat känner jag ...min kropp är helt slut. Jag känner mig utbränd. Jag har sovit en del, men lång ifrån tillräckligt. Varje morgon känns det som att jag vaknar upp med en riktig baksmälla och den ena kroppsdelen värker mer än den andra. Jag har tusen saker att göra, så jag vet inte när jag ska kunna ta hand om mig själv... Mammas lägenhet, myndigheter ang mamma ...mina egna myndighetsproblem och div möten, träna, Bella, hinna med vänner och hinna med att äta, duscha, fortsätta rensa i min lägenhet som jag precis påbörjat dagen innan mamma dog. Jaa jag har som sagt tusen saker att göra, och däremellan vore det skönt med ett bad och lite "tahandomsigsjälv" saker också. Men det hinns väl med tids nog, om jag inte är totalt utbränd tills dess.

Det känns konstigt... Har packat upp lite saker från mamma idag. Sprit ...hennes sprit står i min hylla. Hennes flaskor sen 10-15 år tillbaka, om inte mer. Weird. Hennes kläder. Ungefär en IKEA-säck full blev det ...kläder som hon har på sig på foton, från mina minnen ...känns konstigt men ändå bra. Rensade i hennes sy-låda och hittade ett måttband som jag började gråta av att hålla i, så starka minnen från det ...mamma sitter och syr, jag leker med allt jag kan hitta i lådan (bara vassa och farliga saker, haha) och däribland ett måttband som ligger i en "låda" ..man drar ut bandet och för att få in det igen trycker man på en knapp.. Den har en ful stor röd blomma på sig ..men jag älskade att leka med den.

Mycket konstiga tankar alltså ...men idag har vi gjort något bra. Pappa, jag & alla syskon har varit på julmiddag. Vi skulle ätit julbord (eftersom alla firar på olika håll) men inget hade ledigt bord så vi valde en vanlig restaurang. Blandade åsikter om maten men det var så härligt att sitta allihopa och äta ...Bella var jättegnällig men hon var så trött stackaren så det gjorde inget ...jag mådde bra iallafall...

Nu ska jag ta en mugg tè och titta på en film så blir jag nog trött så jag kan sova.

Take care!

Idag är det redan tredje advent. Har inte hunnit med att tända det tredje ljuset än ...det får bli till kvällsfikat istället. Nu ska jag bara slänga i mig något snabbt och sen grovstäda bilen och sen hem till mammas lägenhet och last grejer, sånt som jag ska ta med mig från mamma. Lite kläder, lite sprit, foton, alla hennes smink+hårsaker (typ en hel papperskasse att rensa), div gammalt, papper, och hobbysaker i massor. Får rensa om allt när jag väl kommer hem med det.

En vecka kvar till jul ...som tiden går alltå. Min grovplanering kvarstår, julfrukost med Bellas pappa, sen åker jag & Bella ut till landet och firar jul. På juldagen ska hon vara med pappa och hans familj i Gusum, så ja ska lämna henne på förmiddagen. Stina kommer tillbaka från sitt julfirande i sthlm, så vi kanske kan få ihop hela "familjen" och¨åtminstonde fika lite. Mamma gillade inte jul. Jag vet inte varför, men de senaste åren har vi knappt firat jul alls. Jag älskar julen. Bortsett från den ekonomiska ångesten man får lagom till första december. Jag älskar all julmat, värmen, glögg, doften av allt tillsammans på julaftonen.. Klapparna så sklart, men mest stämningen ....men det verkade inte mamma gilla. Jag ska iallfall e till så att Bella får en så bra första jul som möjligt. Vi tänker inte sitta instängda i en lägenhet ....snö, skog och landet :)

Mamma hade nog tyckt om det.

Ytterligare några timmar har flutit på. Det känns tomt. Det känns så sjukt overkligt. Helt otroligt. Det känns liksom som att hon ligger kvar där på sjukhuset (det gör hon ju iof fast i källaren) och att hon sov när vi lämnade henne, och att jag snart ska dit och hälsa på igen.. När vi plockat bland hennes saker så har jag varit sekunden ifrån att säga högt :"vänta så ska jag ringa och fråga mamma vart/hur/ hon lagt eller vill ha något" Kanske därför som jag inte kan gråta längre ...för att jag verkligen inbillar mig att hon ska komma tillbaka. Eller så är tårarna slut helt enkelt.

Nu har jag gått igenom de flesta av alla CDskivor hon hade vid datorn ..mycket grafik, bilder till allt hon gjort i photoshop, webguider, bloggguider, flera ton med socgrejer ...kan inte fatta hur mycket hon gjort alltså, som man inte hade en aning om. När har hon hunnit med allt?

Fatou, har några skivor här till dig så du vet de och påminner mig. Massa bilder och div blogg-saker.

Vi har inte rensat så mycket idag faktiskt. Känns som allt har gått i slowmotion och ändå så är klockan redan elva nu. Lämnade mina syskon efter ett restaurangbesök ...vi hade inte ätit något på hela dagen någon av oss (bortsett från en lussebulle var som jag hade med mig, sorg eller inte, Bella måste få lite Luciafirande) så vi unnade oss (med ekonomiskt stöd från pappa) lite god mat.

Nu ska jag ta ett bloss, en klunk julmust och titta lite teve innan jag försöker sova. Känns som att jag skulle behöva sova i tre dagar. Pust och stön.

Återigen ett tack till alla bloggare som hört av sig med fina ord.
Ännu större tack till mina nära och kära som finns där för mig nu. Jag vet att jag är lite frånvarande, men tiden går så otroligt fort nu när det är rensning och allt, jag hinner inte tänka på att slänga iväg ett sms eller en signal, men jag tar igen det när jag är vid medvetande igen, lovar! ♥

Passar på att bjuda på några gamla bilder på mig jag hittade på mammas skivor.

Nu är det tre dagar sen mamma dog och livet fortsätter att rulla. Idag har vi varit på Fonus, planerade lite löst. Begravningen kommer att ske måndagen den 12:e Januari klockan 14:00. Intesserade är välkomna att höra av sig till Fonus om mer information och anmälan.

Vi har rensat klart en liten del nu. Kläder, baren (hon envisades ju med att samla på sig tre ton alkoholhaltiga flaskor men drack sällan), och nu rensar vi foton. Har ätit lite också ...vi unnade oss kinamat ..syster tog en pizza.
Känns skönt att vi kommit igång ordentligt. Har rensat nästan alla papper/kontorssaker och det var inte så mycket som vi trodde så hon måste ha rensat en del när hon flyttade sist ...ska inte säga för mycket iof, vi har inte ens kollat in i källarförrådet ännu. Phew.

Trots allt så känns det okej, så bra som det kan bli. Bella är jättesnorig fortfarande, och jag är så trött så jag somnar om jag lägger mig i soffan ...kämpar på ist så får man sova när allt är klart. Skönt att alla syskon är samlade iallfall, nu när Johan är sjuk och Bella inte kan vara där, så hjälps vi åt allihopa. Stina & jag är ju dom som "sorterar bäst" så får Jimmy och Robert agera lekmorbröder, hihi. Bella stortrivs iallafall. Skönt att vara så liten och inte förstå något.

Det känns fortfarande inte som hon är död ....bilden av henne ...det såg ju ut som hon sov. Och den sista minnesbilden som konstant är i mitt huvud ..det är ju mamma, sovandes. Fast hon var död.

Tung dag idag. Jag tror att jag somnade vid sjutiden ...upp halv nio. Är glad att jag kunde sova en liten stund iallfall. Det känns tomt. Bilden av hennes ansikte där i sängen har verkligen etsat sig fast på mina näthinnor. Nu finns det inte längre en liten mamma..

Nu ska vi straxt upp till sjukhuset och säga farväl. Det är en svår och fullspäckad tid vi har framför oss. Usch....

Det är med tårar sprutande ur ögonen och huvudet fyllt med tankar av alla slag, jag skriver det här.

Idag, imorse, precis när snön började falla, den tionde december 2008 gick min mamma Helené Almgren bort.
Mitt huvud är tjockt. Jag kan inte tänka ...ännu mindre skriva. Vad skriver man?

Min mamma fick för ca två månader sedan veta att hon hade en lungcancertumör, stor som en knytnäve. Det fanns även metastaser i binjurarna och levern. Det blev en chock för oss alla, mest för mig och mina bröder Jimmy och Robert. Mamma har alltid varit sjuk, så långt vi kan minnas. Därför blev själva cancerbeskedet inte så chockartat som det egentligen borde blivit..."jaa hon har ju allt annat så varför inte cancer också"  tänkte man bara. Vi grät en lång stund tillsammans, jag och mamma. Efter den dagen har jag försökt fortsätta som vanligt, jag har hälsat på henne så sott som dagligen, både på sjukhuset och hemma. Under hela mitt liv har vi aldrig setts så ofta. Hon hann få en omgång cytostatika plus en påse blod, och blev då först totalt omvanlad. Det var precis som att hon blev frisk som en nötkärna, och dagarna efter det var vår mamma från barndomen verkligen tillbaka. Hon städade, lagade mat, pysslade och styrde, som att hon aldrig varit sjuk i hela sitt liv.

Helt otroligt ....lyckan var dock kort. Straxt därefter fick hon riktig cellgiftskänning, spydde, mådde riktigt illa, hade ont överallt och sen dess har hon inte varit hemma mer än ett par dagar och blev snart förflyttad från lungmedicin till LAH, det jag och mina bröder kallar "dödsavdelningen". Jag tror inte att någon fattade alls vad som höll på att hända. Visst, hon hade cancer, men aldrig trodde vi ju att det skulle gå så här fort. När hon låg på LAH ändrade dom hennes medicinering totalt, det var upppassning, relaxbad, eget stort fint rum och en fin säng. Hon pratade om hur bra hon trivdes varenda gång vi hälsade på. Hur fina och snälla människorna som jobbade där var. Visst, hon hade fortfarande ont, men med en betydlig skillnad mot dom andra avdelningarna hon legat på. Det jag kan säga om den sista tiden var att hon mest var trött hela tiden.

Så, imorse klockan nio ringde dom till mig. Läkaren på LAH. Hon talade lugnt om att mamma blivit sämre, att hon fått en infektion i kroppen som antibiotikan inte klarade av att ta hand om. Hennes immunförsvar var ju redan sedan tidigare kraschat. Hon talade om att mamma troligtvis inte skulle klara av infektionen. Läkaren tyckte att vi skulle komma upp under dagen, så vi la på och jag ringde upp Jimmy direkt, och bad honom ta ledigt från skolan vid tolv så skulle vi åka upp tillsammans. Hann inte ens lägga på innan läkaren ringde upp igen och talade om att vi nog inte skulle vänta till klockan tolv, utan komma upp direkt. Jag ringde Jimmy direkt, bad honom gå ner så jag kunde hämta upp honom ...lämnade Bella hos Andrina, och körde så däcken glödde till Jimmy, och sen till sjukhuset. Vi jäktar in, och läkaren möter upp oss i korridoren, tar med oss in på ett rum ....förklarar kort om dygnet som varit, och avslutar med :"jag är ledsen att vi inte kunde förutse det lite tidigare, tyvärr så har eran mamma redan lämnat oss"

Femton minuter sena var vi. Hade vi åkt när hon ringde första gången så hade vi hunnit säga farväl. Men hon sov ....hon sov så fridfullt, och kände ingenting alls. Hon hade inte kunnat prata, och hon hade inte kunnat höra oss. Jag kan på ett sett tycka att det var skönt att vi inte var där innan det hände. Jag har aldrig sett en människa dö. Jag vet inte om jag hade velat hålla henne i handen och känna hur livet rann ur henne. Jag hade inte klarat av det.

Vi fick straxt därefter gå in till henne. Maria, en av hennes närmsta vänner, fanns redan där eftersom jag hade ringt henne också och bett henne komma. Hon såg mamma först. Sen gick Jimmy in, och sist jag. Jag ville inte titta ...var rädd för hur hon skulle se ut. När tårarna hade slutat rinna och jag släppte Marias famn så gick jag fram till mamma. Hon sov. Hon sov verkligen. Låg där, med en filt över sig, så fridfullt. Såg exakt ut som hon gör när hon sover, med sin bekymmersrynka mellan ögonbrynen, och munnen lite svagt öppen. Jag la min hand på hennes axel. Hon var fortfarande varm.. det kändes fel, så jag rykte bort handen och la inte dit den igen alls. Även om hon var mjuk och varm så kändes hon stel, inte alls som min mjuka lite smårunda mamma. Timmarna som följde satt vi allihopa i rummet hela tiden. Jag & Jimmy ...Maria ...Kicki, hennes vän. Läkare och präster kom in också däremellan. Vi satt där ....Jimmy satt hos henne mest hela tiden ...höll hennes hand, pillade med hennes hår. Starkt gjort av en 17åring. Jag skulle inte ha klarat det ...det gjorde jag inte. Vid fyratiden lämnade vi mamma för idag ...imorgon ska vi alla fyra syskon återförenas med våran mamma en sista gång. jag vet inte hur många år sedan det var vi satt i samma rum allihopa ...säkert tio år sedan. Det kommer kännas märkligt.

Min mamma var en såndär kvinna som man antingen älskade eller hatade. Hennes familj älskar henne ...likaså hennes vänner och bloggvänner. Myndigheterna avskydde henne, kanske för att hon kunde socialtjänstlagen bättre än chefen för socialkontoret. Kanske för att hon alltid kämpade för det som var rätt, oavsett vad. Hon var en mycket speciell kvinna på många vis. Vi känner alla henne olika, alla har vi en varsin liten bit av hennes personlighet med oss, och alla kommer vi sakna henne på ett sett eller annat. Även om hon har olika roller i allas liv, för oss är hon vår mamma, för er kanske en främling, en vän, en bloggmamma, eller en syster.... oavsett vad så kommer hon alltid leva kvar i våra liv som den underbara människa som hon, bortom allt, ändå faktiskt var. Hon kommer alltid vara Helenè Almgren, kvinnan som inte ens fick uppleva sin femtioårsdag. Nu får hon äntligen vila. Hon kan glömma allt vad myndigheter, oro och stress betyder. Jag vet inte vart du är just nu lilla mamma, men jag vet att du har det bra där du är, och att du kommer vaka över oss på ditt egna lilla finurliga vis, du hittar alltid ett sätt.

Trots våra gräl, våra perioder av hat, av tårar och av svek ...allt är glömt nu lilla mamma ...trots allt så älskar jag dig så otroligt mycket och jag skulle göra vadsomhelst för att få allt ont mellan oss ogjort. Men jag vet att du håller med mig ...vi struntar i allt gammalt och minns dom ljusa stunderna. Oroa dig inte, allt kommer lösa sig.. Jag tar hand om Jimmy, jag kommer hålla ihop familjen och varje gång du kommer ner och hälsar på oss så vet jag att du kommer le och säga :Där ser ni, ni kan ju, vad var det jag sa". Jag vet att du är stolt över oss ...och vi är stolta över dig med, som klarade av att leva så här pass länge med skitcancern. Jag kommer sakna dig så mycket mamma ....vi glömmer dig aldrig, du finns med oss överallt, och för en gångs skull, tänk inte på alla andra ....vila i frid ♥

Too much serious shit. Bella kan klappa hääänderna :) Så TOKSÖT UNGEEE! Men bara om man sjunger klassiska "klappa händerna" eller farmors "klappa händerna, små små". Hihi, hon älskar det :)

Sharååå!

Jag vill bara lämna en kommentar om något som faktiskt berörde mig. Igårkväll visades Britney: For the record på tv4. Jag kan inte göra annat än att hålla med det hon säger, hålla med och säga "jag förstår precis!!!". För jag förstår precis. Jag förstår inte vad det innebär att ha ett sånt jobb som hon har, eller att vara utsatt för kamerablixtar 24/7, men jag VET vad det innebär när människor har sjukt mycket förutfattade meningar om en, när människor snackar skit bakom ens rygg (och oftast stämmer bara en fjärdedel av allt skit), och när man får ett dåligt rykte, en livslång stämpel av att l e v a sitt liv. "I`ts just so wrong".


You jump, I jump, right?

Hela mitt liv har jag fått höra att jag inte duger på ett eller annat sett, fysiskt eller psykiskt. Mitt psyke har tryckts ner enormt av att hela tiden gå runt med det fastklistrade leendet som folk vill se. Ingen vill vara vän med en ledsen, självömkande tjej med ett obefintligt självförtroende. Jag har lärt mig genom åren, att behöver jag något får jag göra vad som krävs för att få det. Vill jag ha ett varmt ord så fick jag leta upp ett offer som jag med hjälp av flera metoder fick att "tycka om mig". Dom som känner mig vet, men det är få som gör det eftersom jag ofta behöver spela någon jag inte är. Zanna är väl den som egentligen känner mig bäst ...hon vet.
Kan dra några exempel ....om jag fått pengar precis, så tror mitt huvud att jag är Joakim von Anka. Jag bjuder, betalar, skjutsar, fjäskar och styr runt, för att människor ska uppskatta mig. Nu säger jag inte att jag gör det BARA för att få uppmärksamhet och vara speciell, nej, jag är en sån människa. Jag är gärna den som bjuder när det är bio eller fika, jag tar aldrig emot en drink eller öl på krogen (om det inte är en vän), jag drar mig för att be om hjälp när det gäller typ tunga lyft, pengar, hjälp av alla slag.

För jag är en stark människa, och vill klara mig själv. Jag vill visa att jag kan, jag vill alltid försöka, och därför har det blivit kaotiskt när det i slutändan visar sig att jag inte kunde utföra något på egen hand. Människan är ett flockdjur. Det har jag nu kommit fram till med hjälpa av min samtalsterapeut som jag träffar för att få den styrka jag behöver för att kunna bli en bättre månniska. Jag behöver hitta ett sett att sluta köpa folk på det ena sättet eller det andra. Inte bjuda, betala, ordna, hjäla. För tyvärr så är det så att ger jag 100% så får jag knappt 20% tillbaka, varesig det handlar om pengar eller en hjälpande hand.

Det är som att folk inte ser mina ansträngningar. Som med Marcus, mitt ex. Jag var mitt egna jag ända från början, talade om mina fel och stora brister, så att jag skulle slippa spela någon annan. Det fungerade, och vi kom att älska varandra. Idag kan jag undra om det verkligen var kärlek? Är vi mer som bror och syster? Jag hatar verkligen att vara ensam, det är där mitt största problem ligger. Jag är livrädd... jag kan gråta mig till söms om kvällarna, bara för att jag är rädd att dom få som älskar mig kan komma att lämna mig. Innan jag träffade Marcus sa jag till mig själv att jag INTE skulle ha någon pojkvän nu. Jag hade satt upp ett nytt rekord, "killfri" under graviditeten och fram tills jag träffade Marcus för ungefär sex månader sedan. Men så började vi skriva med varandra, och kom fram till hur lika vi egentligen är. På så otroligt många vis, men med en så olik bakgrund som man kan ha med en annan människa. Men vi passade ihop iallafall, tills jag började "begära" lite saker. Enkla saker, som att hans ex inte behövde säga "Jag älskar dig " till honom ...som att de inte behövde ses som bästisar, det behovet han har av henne kunde han få av mig eller någon annan istället. Men han ville inte släppa taget om henne och då är det ju bäst för allas del att göra slut och fortsätta vara vänner. För det är vi, även om vi inte hörs lika ofta ...och som sagt, tänker jag på det nu, några veckor senare, så känner jag att de är de bästa som kunnat hända. Nu har jag den storebror jag alltid velat ha, jag känner mig trygg och älskad av honom som vän för livet, men det vi hade var helt enkelt inte kärlek. Varför kan inte människor se mig som han gjorde?

Jag vill bara ha en chans att visa vem jag egentligen är. Sedan jag fick Bella så är ju mitt liv totalt förändrat. Jag umgås inte längre med mina gamla "vänner. Är dom vänner då? Jag har några nära ...jag umgås dagligen med Andrina, min granne som också har en bebis i Bellas ålder. Louise är en vän som har hängt med i några år, som också har barn. Vi kan prata om allt. Jag träffar Stoffe, Jenni, Sarah och Chrilla regelbundet och känner mig trygg i deras närvaro, dom får mig att le. Jag har Jessica, en underbar kvinna som kännt mig i många år, hon känner mig nog egentligen bättre än jag själv. Det är en kvinna som jag verkligen kan säga att jag älskar, och så mycket som hon hjälpt och ställt upp för mig finns det ingen som har gjort, och jag är evigt tacksam för hennes stöd. Hon är en sån som kommer finnas med tills jag dör, det är jag säker på. Isabellas farmor Anna-Lena är också en kvinna jag njuter av sällskapet med. Hon är en sån hurtig farmor, en glad människa som man blir glad av att vara med. Hon ställer upp när det behövs och är en riktig superfarmor. Den senaste tiden har även jag & Bellas pappa Johan fått en bra kontakt, vi kan ses utan att bråka om något och jag tror att vi förstår varandra bättre, vi hjälper varandra och han har verkligen visat att han har fadersrollen i sig. Och Zanna ...återigen min älskade Zanna, varför är du på andra sidan jordklotet nu när jag behöver dig här? Jag går igenom så mycket nu, och dina ord saknas i mina öron. Min familj ska vi inte glömma. Mamma, pappa, båda mina bröder och min farmor. Ni finns där, ibland mer, ibland mindre, men ni är ändå min familj och jag älskar er allihop.

Jag tror att alla de här människorna förstår mig. Dom känner mig, mer eller mindre. Dom skulle stå bakom mig om någon skulle slå mig och dom skulle ställa upp till 100% oavett vad det gäller. Jag vill att mina nära ska vara som jag. You jump, I jump, right? Det tror jag att dom är också. Dom skulle rynka på näsan vid öronkontakt med de ord som folk pratar om mig ...om jag är ute på stan, på krogen, eller på nätet så hittar jag alltid någon som jag haft en relation till på något vis, någon som jag umgicks med innan Bella kom. "Hur är det då, Cissi-hora?" , är jag en H*RA? Snarare tvärt om. Ni är H*ror. Hela bunten. Det är NI som har utnyttjat mig, utnyttjat min vänskap, mina tillgångar, min kropp och min hjärna. Ni har tagit min själ, stoppat in den i en papperspåse, begravt den så långt ner mot helvetet man kan komma. Jag ångrar ingenting jag har gjort. Jag ångrar inte att jag har druckit alkohol, provat droger, svikit en vän, varit med "för många" killar, skitit i skolan, sovit i tre dygn, slösat bort alla pengar innan månaden ens börjat, varit kär i fel kille, varit vän med fel tjej. Jag ångrar inte att jag skaffade barn med en kille jag knappt känner, som jag inte hade ett förhållande med. Jag ångrar ingenting, för allt jag gjort har lett mig till den människa jag är idag, det har lett mig till Bella, till den starka kvinna jag faktiskt är.

Det jag däremot ångrar, är att det tagit sån ti för mig att få tummen ur arslet och ta itu med mina problem. Börja skuldsanera, säga upp relationer som bara gör mig svag och osäker, sluta med mina missbruk ....jaa jag är en missbrukare. Då var det sagt. Min terapeut säger till mig att det är viktigt att tala om det för mig själv ..högt, flera gånger om dagen. Och det gör jag. Jag öppnar mig för de i min närhet, för att jag vill att alla ska veta. Jag tror att man då lättare kan förstå mig, varför jag gjort som jag gjort och varför jag är den jag är idag. Jag skäms. Så innerligt. Men samtidigt är jag så tokstolt över migsjälv att jag nu verkligen har tagit tag i mitt liv. Jag vill inte leva så här. Jag är spelmissbrukare. Jag är sexmissbrukare. Jag är matmissbrukare. Jag är köpmissbrukare. Jag missbrukar cigaretter och naglar. MEN!
Jag har kommit ur min bubbla som en visare, starkare människa. På väg mot gråtfria nätter och panikångest så fort jag tänker på ordet pengar. Jag har slutat bita på naglarna, piece of cake. Jag har dragit ner på cigaretterna, var rökfri i tre veckor, nu har jag vissa dagar då jag röker några cigaretter, vissa dagar inget alls. Mitt mål är helt rökfri. Jag kan, vill och ska. Jag går på behandling för mina grövre missbruk. Vi pratar om allt, med spelandet i fokus just nu. Man måste börja någonstans, och jag har tagit det största steget på vägen, att be om hjälp.

Jag kan inte få fram med ord, alla känslor i min kropp. Det här inlägget var tillägnat mig själv. Ett sånt som ingen egentligen skulle få läsa. Begravet i mitt huvud. Jag ville få fram, iochmed att jag såg på dokumentären om Britney, att verkligheten inte behöver vara densamme som den utger sig för att vara. Jag är bara jag, en liten tjej med ett hål i hjärtat och en trasig själ. Men jag ligger på operationsbordet, har många år framför mig av läkning, men jag kommer komma ut som den starkaste solstråle, och vägen dit ser jag bara som en utmaning, en chans, en bättre tillvaro och vägen till mitt liv som jag förtjänar. Lite rörigt med all text, men jag hoppas att den röda tråden lyser igenom och att man kan förstå mig bättre ...

Jag avslutar med en låt som jag verkligen älskar, som lyser igenom mig och berättar vem jag är. Tack för att du läst. ♥

I used to think 
I had the answers to everything 
But now I know 
That life doesn't always go my way, yeah  
Feels like I'm caught in the middle 
That's when I realize 
 



I'm not a girl,  Not yet a woman 
All I need is time 
A moment that is mine 
While I'm in between  
I'm not a girl
 



There is no need to protect me 
It's time that I 
Learn to face up to this on my own, oh  
I've seen so much more than you know now 
So don't tell me to shut my eyes
  



I'm not a girl (A girl, not yet a woman) 
Not yet a woman (I find the woman in me) 
All I need is time 
A moment that is mine 
While I'm in between  
I'm not a girl
 






But if you look at me closely 
You will see it in my eyes 
This girl will always find her way
  

(I'm not a girl) I'm not a girl, don't tell me what to believe 
(Not yet a woman) I'm just trying to find the woman in me, yeah 
(All I need is time) Oh, all I need is time (A moment that is mine) That's mine  
While I'm in between 
(I'm not a girl) I'm not a girl 
(A girl, not yet a woman) Not yet a woman 
(I find the woman in me) All I need is time 
(Oh, all I need is time) A moment that is mine 
(That's mine) While I'm in between
  






I'm not a girl Ooh Not yet a woman

Ähm, nää det tänker jag bestämt lägga ner :) De går knappt att skriva något alls innan texten försvinner ur sikt och man får chansa på att det blir rätt, dessutom uppdaterar den själv så att det kommer typ tio inlägg ist för ett, haha.

I helgen har vi bara tagit det lugnt, varit lite sjuka och så.. Har dock hjälpt grannen att flytta, besiktigat och städat bilen, fikat, handlat mat och julklappar, och tagit det riktigt lugnt och kryat på oss. Idag ska ja och Bellis hjälpa hennes far att hämta lite nya möbler, och senare ikväll så får jag hem min nya soffa och soffbord, tack bror :) En riktigt läcker svart hörnskinnsoffa med ett vart/vitt bord till, asläckert. Är trött på min bruna skinnsoffa med ekbord till, vill ha det lite mer "stilrent". Riktigt fint börjar de bli nu när allt faller på plats och julpyntet kommit upp, hihi.

Nä, nu ska ja dricka en kopp kaffi och bada Bella innan vi hämtar släpet.

So looong!

(Zanna om du läser de här, RING MIG! Måste verkligen få prata med dig, har så mycket att berätta och jag saknar dig så hjärtat går sönder!)

Tjo. Idag har det varit en riktigt lång dag. Besiktat bilen, tyvärr ombesiktning men bara en liten styrled som snälla christian ska hjälpa mig med, tack! Sen åkte ja med Andrina till landet, och sen tvättstugan. Roligt men är nu helt slut, är så förkyld så orken tar ju slut direkt. Skriver via mobileo och den är lite köarig så nu ser ja inte texten längre så de här kan se ut hur som helst, ha ha. Imorgon ska ja hjälpa Andrina att köra saker, och sen tvätta ännu mer. Sen ska bellas far henne så då kan ja ta de lite lugnt och krya på mig. Orkar inte skriva via mobileo så jag avslutar här och fortsatter imorgon. puss

Åh fisfredag. Trött. Saknar dig. Röksugen. Sjuk. Bella sjuk. Besiktning kl 14, hinna hämta varningstriangel och fylla på spolarvätska. Stress. Saknar dig lite mer. Åka till landet med Andrina till hennes mor. Tvätta. Laga mat. Hälsa på mamma. Hur fan ska man hinna allt? Dirfredag.

Jag är glad att jag lever. Jag är glad över att jag har hälsan i behåll. Jag är glad att jag har en liten flicka som är världens finaste. Jag är glad att hon har en pappa som finns där för henne -och mig. Jag är glad att hon har en stor familj med massa kärlek att ge henne. Jag är glad att Jag har en familj som ger mig kärlek. Jag är glad att jag har världens finaste vänner som finns där just för mig. Jag är glad att jag lever och finns till.


Och snart är det jul :) Har handlat lite julklappar "redan" ...kommer antagligen fira kvällen på Vikbolandet ...dagen är lite oviss, men julfrukost med Bellas papi blir det iallafall. Och med mamma, pappa och syskon vet ja inte än, de löser sig alltid :) Härligt med lite snö idag så mitt julpynt som kom upp ordentligt igår matchar vädret :)

Nu ska ja och mammi äta lussebulle. Ciao!


♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jippekayeeey. Eller? Haha.

Nu är ja hos mamma, på sjukhuset. Hon ligger på Linneaavelningen ...usch.
Bella stortrivs och alla tycker att hon är så söt, säkert mysigt för personalen men lite yngre människor,
eftersom de mest är 90+are på den här avdelningen ...åsså mamma förstås.

Idag är en bra-dag. Jag mår bra. Jag har pirripirrifjärilar i magen, och inte försvinner dom heller :D
Lever gärna i mitt lyckorus ett tag till, det både förtjänar och behöver jag :)


Imorgon ska jag på stormöte a la familia + myndigheter, så Bellis ska vara hos sin fammo, där trivs hon allt :)
Ska nog ta med en påse lussebullar som ja bakade igår ...smaskens :)


Well, nu ska ja återgå till mitt Halleluhjamoment, vi hörs!